Varför mår jag ibland så konstigt? Jag får perioder i mitt liv där jag är ledsen, arg, irriterad och vill helst vara ensam. Detta kan hålla på i några dagar eller några veckor ibland. Jag har experimenterat med preventivmedel hit och dit sedan Eddy föddes för 4 år sedan och jag vet inte alltid om det är hormoner i obalans eller om jag bara helt enkelt funkar så här. Är det att jag tar på mig för mycket och blir slutkörd mentalt? Är det att jag inte är nöjd med mitt liv? Är jag bara trött..... Jag vet verkligen inte varför jag mår så här ibland men kul är det inte. Nu har jag haft p-ring i 4 månader och hittills har det funkat hur bra som helst men så kommer en sådan här period då jag mår blä och då funderar man ju direkt på om det är hormonerna i den som spökar igen.
Oftast är det första tecknet att jag blir irriterad på Willy. Inget han gör är bra och jag vill typ inte se honom samtidigt som jag bara längtar efter att han ska hålla om mig och försäkra mig om att allt blir bra. Jag vet att jag älskar Willy så känner ni mig som läser detta så behöver ni inte vara oroliga på något sätt.... :) Men ändå så får han ta mycket av mitt sura humör när jag mår såhär och det är ju aldrig kul. Jag är en person som inte ofta säger ifrån. Jag blir väldigt sällan arg och låter ofta mina egna känslor och behov stå tillbaka för mina närmaste. Känner jag tex att jag är trött och egentligen inte vill att han åker iväg och tränar Enduro en hel lördag så säger jag ändå -ja, det går bra, när han frågar om han kan åka iväg. Jag vill inte göra någon ledsen, jag vill inte vara en besvikelse, jag vill vara den perfekta hustrun som välkomnar hem min man efter en hel dag med ett rent hus, god middag, glada barn och en snygg fru. Jag vill vara till lags och att alla ska vara glada runt omkring mig. Så jag ger, ger och ger. Tar på mig saker jag inte vill egentligen, gör saker jag inte orkar eller vill, fixar, donar, planerar, tillåter och sväljer bara. Jag skriker inte på min man, jag bråkar inte om jag inte måste, jag kastar inga tallrikar i väggen, jag sätter inte ner foten och blir förbannad för det är inte jag. Gör man det så blir ju motparten arg och det vill jag ju inte. Istället blir jag tystlåten, surar, undviker ögonkontakt och bygger upp ett berg av känslor inombords som i sinom tid kommer ut i tårar och samtal. Ofta tänker jag att det hade varit enklare om man bara hade ett rejält bråk och så var den saken ur världen liksom men nej. EN gång på 9 år har jag skrikit, jag var höggravid med Eddy och helt ur balans och det var något Willy gjorde fel (säkert en skitsak), då skrek jag till, kastade mina solglasögon i marken och "stormade" (underbart uttryck) därifrån. EN gång på 9 år. EN.
Jag har gått hos många psykologer. Första gången jag gick var jag 25 år och blev skickad dit med hjälp av ett anhörigcentrum för personer som lever ihop med någon med ätstörningar. Willy ringde dom och bad om hjälp med hur han skulle hantera mig. Jag var mitt inne i en period (av många) av besatthet av träning och kost och han orkade inte se mig sådan mer. Då fick jag gå till en fantastisk man som hette Sven och vi träffades under ett helt år. Han hjälpte mig mycket med min självbild och vi pratade massor. Efter det har jag gått i terapi för min magsjukefobi, min kroppsnoja, förebyggande mot förlossningsdepression (fick det efter Ally och ville förebygga det under graviditeten med Eddy). Jag har fått en diagnos under mina sessioner och det var generellt ångestsyndrom. Vad 17 det är vet jag inte riktigt men det känns som om det passar mig ganska bra. Jag får ångest i perioder och det yttrar sig precis som jag skrev i början. Nu känner jag dock att jag vill veta varför jag får så här och hur i hela helvete rent ut sagt jag ska göra för att inte må så här.
Något som jag själv känner är väldigt märkligt är hur otroligt varierande mitt mående är. Oftast och mest tid av året är jag en person som är glad, livfull, älskar att skoja och skratta, älskar livet och uppskattar små enkla saker oerhört mycket. Jag kan bli tårögd av vackra utsikter för världen är så fantastisk, jag kan bli varm i hela kroppen av det faktum att jag har det så bra, att jag lever ett liv som massor av människor skulle önska att de hade, att jag har en underbar man, 2 fantastiska, friska, fina barn, ett bra jobb och ett fint hus. Men så kommer dessa "mörkare" episoder och då är det i princip bara barnen som gör mig riktigt glad. Det är ungefär som hemsk PMS bara att det sitter i längre.
Anledningen till att jag skriver om det här är för att själv minnas hur det var, när det var och se om jag kan hitta ett mönster i det. Är det oftast under en viss period på året, är det i samband med något annat? Jag vet inte men det är dags att ta tag i det och sluta nu. Fortsättning följer.....
